My and me: Vad fort man ändå sen glömmer...

Här om dagen slog det mig att nästa gång My ska till rådgivningen så är det antagligen för sista gången, sen blir väl följande hälsogranskning först i skolan. Nu är det visserligen ännu nästan ½ år tills det blir rådgivningsbesök, men ändå, vart rinner tiden iväg liksom?
Ännu "igår" var hon ju min lilla hjälplösa baby och nu blir hon irriterad på mig när jag någon gång i tankarna hjälper henne med t.ex. rocken och påminner mig "Mamma, jag KAN SJÄLV, jag är FAKTISKT fem år!"

När My var liten kunde jag sitta och se på henne och undra på en massa saker, som hurudan röst hon skulle ha när hon blev äldre, vad hon skulle tycka om att leka med, skulle hon vara som mig eller som sin pappa, eller ingendera?
Det var så fascinerande att sitta och filosofera om såna där saker, samtidigt väldigt svårt att föreställa sig hur ens lilla baby skulle växa upp och bli en gående talande människa.

Många gånger glömmer jag hur det kändes då, för nu är det de mest självklara i hela världen att hon är precis den hon är; lite av en pojkflicka som tycker om dödsskallar och Spiderman, älskar att sjunga och dansa och har en vilja av stål.
Många säger att hon till utseendet är väldigt lik mig, och det kan jag hålla med om, men nästan allt annat kommer nog från hennes pappa, t.ex. har hon ett bra bollsinne (vilket definitivt inte kommer från mig!) hon verkar också ha lätt att lära sig (hon kan redan räkna lätta uppgifter och hör vilka bokstäver finns i vissa enkla ord.

Intressant är det att man tror att man ska komma ihåg ALLT om sitt barn FÖR ALL EVIGHET, men när jag hör på folk som talar om sina barn som börjat krypa, fått sin första tand mm., mm så har jag inte en aning om hur gammal My var när hon började med det ena och det andra, tur så har man i alla fall en del dokumenterat i rådgivningsboken.